Rädsla,
Rädsla för allt jag gör är det som alltid spökar hos mig. Konstant blir jag osäker på om det kommer gå bra, om jag kommer lyckas eller om jag ännu en gång kommer bli nerdragen i skiten. För jag har varit där nere, och hela min kropp skriker nej när jag känner att jag är inom riskzonen för att dras ner igen. Vi alla har våra dagar då allting är helt åt helvete och våra dagar då vi kan andas utan minsta lilla bekymmer.
Att jag har perioder då jag mår dåligt, det ser jag inte som något annat än normalt, det förvånar inte mig, speciellt inte vintertid för precis exakt sånhär har jag varit halva mitt liv under vinterhalvåret. När jag var 14 blev jag självmordsbenägen en vinter, visserligen berodde det inte enbart på att det låg snö på marken men ni fattar. Mina dåliga dagar kommer i överflöde då. Vad jag pratar om när det handlar om att bli nerdragen i skiten, det är att återigen ligga på botten. Jag fastnade på den där botten i 2,5 år och tänker inte ligga där igen. Därav min rädsla för allt jag gör, allt som kan skada mig iaf.
Innerst inne tror jag på att vi alla människor är osäkra, på något sätt söker vi bekräftelse från andra människor, vissa lite mindre och andra lite mer. Allt de här bekräftelsesökandet kommer självklart från att vi själva vill känna oss tillräckliga, tillräckliga för vem? För någon annan person som inte betyder något för dig? Oftast är det så. Av vilken anledning? Man vinner ingenting på det.
Absolut största bekräftelsen jag behöver, det är att man orkar med mig. Det är en hel del att orka med, jag är en dominant person som kräver rätt mycket från min omgivning, för jag anser att människor kan vara så mycket bättre än vad dem är. På sistone har det dock släppt, tanken på att människor kan vara bättre än vad dem är. Varför vet jag inte, säger vi. Det är väl inte så konstigt i sig om man blir trampad på konstant, om människor runtomkring mig ljuger, bedrar och begår misstag precis exakt hela tiden. Och att man sen själv står där, och gör precis samma sak. Det hjälper en inte att tro på att människor kan vara bättre, om jag inte är bättre varför skulle då alla andra försöka vara det? Mitt enda problem är att när jag väl ansträngde mig för att vara såpass ärlig som jag bara kunde, fick jag inget för det ändå. Men det känns som att jag inte orkar vara den här personen som begår misstag hela tiden längre, jag orkar inte ljuga längre och jag orkar inte låtsas längre. För innerst inne, är vi väl alla lite bättre än vad vi utger oss för o vara, eller?
Att jag har perioder då jag mår dåligt, det ser jag inte som något annat än normalt, det förvånar inte mig, speciellt inte vintertid för precis exakt sånhär har jag varit halva mitt liv under vinterhalvåret. När jag var 14 blev jag självmordsbenägen en vinter, visserligen berodde det inte enbart på att det låg snö på marken men ni fattar. Mina dåliga dagar kommer i överflöde då. Vad jag pratar om när det handlar om att bli nerdragen i skiten, det är att återigen ligga på botten. Jag fastnade på den där botten i 2,5 år och tänker inte ligga där igen. Därav min rädsla för allt jag gör, allt som kan skada mig iaf.
Innerst inne tror jag på att vi alla människor är osäkra, på något sätt söker vi bekräftelse från andra människor, vissa lite mindre och andra lite mer. Allt de här bekräftelsesökandet kommer självklart från att vi själva vill känna oss tillräckliga, tillräckliga för vem? För någon annan person som inte betyder något för dig? Oftast är det så. Av vilken anledning? Man vinner ingenting på det.
Absolut största bekräftelsen jag behöver, det är att man orkar med mig. Det är en hel del att orka med, jag är en dominant person som kräver rätt mycket från min omgivning, för jag anser att människor kan vara så mycket bättre än vad dem är. På sistone har det dock släppt, tanken på att människor kan vara bättre än vad dem är. Varför vet jag inte, säger vi. Det är väl inte så konstigt i sig om man blir trampad på konstant, om människor runtomkring mig ljuger, bedrar och begår misstag precis exakt hela tiden. Och att man sen själv står där, och gör precis samma sak. Det hjälper en inte att tro på att människor kan vara bättre, om jag inte är bättre varför skulle då alla andra försöka vara det? Mitt enda problem är att när jag väl ansträngde mig för att vara såpass ärlig som jag bara kunde, fick jag inget för det ändå. Men det känns som att jag inte orkar vara den här personen som begår misstag hela tiden längre, jag orkar inte ljuga längre och jag orkar inte låtsas längre. För innerst inne, är vi väl alla lite bättre än vad vi utger oss för o vara, eller?
Kommentarer
Trackback
