always on top of the world..

Det finns vissa saker som aldrig kommer ändras med vissa människor, det gamla sitter alltid kvar. Och nu tänker jag självklart på en specifik sak, jag pratar aldrig eller ja sällan, allmänt om folk över lag med tanke på att folk över lag fastän vi är lika till 99.9% så tror jag att det kan vara väldigt svårt att dra alla över en kam, och därför väljer jag att alltid prata om något specifikt som berör mig eller människor omkring mig.
Jag har varit inne på det här med att söka bekräftelse innan. Nu tänker jag mer när man flirtar, är det att söka bekräftelse? Vilken är den vanligaste anledningen till att man behöver flirta med folk? Självklart finns den enkla anledningen till att man är intresserad av någon, men sen då? Varför vill du att den personen du flirtar med ska känna att den är eftertraktad, för att du ska fånga något intresse hos den personen för att? Jag själv är en sån som flirtar otroligt mycket, men sällan sådär hårt på, överdrivet hej jag slänger upp mig själv på ett bord för dig, vill du smaka. Typ den stilen av flirt. Eller påpekar att personen jag flirtar med ska berätta för mig vad jag ska göra ikväll, helt enkelt jag lägger sällan upp inviter till folk när jag flirtar. Men andra väljer att göra det, vad gör man om personen svarar på ens invit, om den säger "du är med mig ikväll", säger man okej då? Vill man det då? Om man flirtar i ett förhållande, var går gränsen? Om du redan har någon att komma hem till, varför vill du veta om någon annan person vill att du ska komma hem till den också? Gör man det då?
Och det här med att de gamla alltid sitter kvar, om man betett sig på ett visst sätt halva sitt liv, kan man få bort det? Kan man lyckas med att sluta vara sån?
Det känns som att jag ständigt är fast i den här fällan där jag gång på gång får en bitchslap i ansiktet av hur mycket bekräftelse "folk" (med folk menar jag egentligen någon) behöver, söker efter och hur de för sig, hur de vill lägga fram sig själva. Hur tar man sig ur det? Hur tar man sig ur ett förhållande där den andra parten inte har något emot att flirta, att söka bekräftelse och har viljan att bli åtrådd av någon tredje part? Kan man acceptera sånt här och tänka "ähh, det är ändå mig han kommer hem till på kvällen", men tänk den kvällen då flirten går ett steg längre och han inte gör det? Tänk den tiden man får stå ut med att försöka acceptera men det ständigt äter upp en? Förtroendet för den personen, finns det där om man ständigt är livrädd? Nej, jag skulle inte tro det va.
Jag vill helt enkelt inte längre, jag vill inte acceptera något sånt, jag vill inte vara fast i den här fällan. Det är inte sunt. Går det att lita på en person vars beteende halva livet varit fuckat? Jag vet inte om jag klarar det. Har länge funderat på att acceptera det, men om det får mig att skaka, må illa och vilja fly , hur kan jag då acceptera det? Om det äter upp mig så mycket inifrån..

På tal om något mycket roligare så blev jag så jävla glad när M ringde inatt, visserligen var han full som fan men situationen mellan oss har inte varit den roligaste på sistone då vi aldrig har tid för varandra. Hur som helst ringde han och sa att han älska mig, det gjorde mig glad. Då vet jag att det inte spelar någon roll om vi inte träffats på veckor. Måste dock träffa han snart, uppenbarligen har jag en stor present från barcelona som väntar på mig! :-)
Nu ska jag plugga lite. Eller ganska mycket faktiskt. Och sen vänta på att karina ska höra av sig ang. ikväll.
Fan att allt ska kännas så jävla förvirrande och lite smått hopplöst.