always on top of the world..

För ca 10 år sen, så blev jag introducerad till något som jag då inte trodde skulle vara kvar 10 år till. Till något som den dagen bara var ett bus för en 11åring som mig.
Första ciggen jag någonsin tog ett bloss på var Marlboro light, och det gick åt helvete. Stod bakom stängda konsum i drömstan och smygrökte med två av mina gamla dåvarande vänner, varav den ena jag fortfarande har kontakt med då och då. Det var då det hela började, sno cigg från mamma och hennes dåvarande sambo, hitta cigg lite var som helst och underhålla oss med att dela några st om dagen. Vi trodde vi var coola.
Mamma kom på mig, förbjöd mig att umgås med dessa två samt stängde in mig i tre månader. Trots det gav jag inte upp, som den skitunge jag var.
Självklart kan jag inte kalla mig själv för storrökare vid 11-12 års åldern, det var mer något jag gjorde för det var fel och för man "inte fick för mamma" som alla andra barn gjorde, dock kanske inte rökte.
Där kom högstadiet, och delar av min umgängeskrets blev inte mycket bättre. Jag kan dock stolt säga att nu kunde det gå veckor, eller någon månad utan några cigaretter alls och det blev även då en coolhets-grej att göra med de nya umgänget.
Sen hade jag ett bra umgänge, som alla någon gång varit del av ett dåligt umgänge, så vi tre bästa vänner har minnen tillsammans på hur vi satt på den ena tjejens balkong och rökte cigg och blåste ut röken så att hennes föräldrar inte skulle känna något. Då var det inte längre någon coolhets-grej, då blev det helt plötsligt en lite roligare prova på det mer på allvar grej. Vi köpte på turkaffärer där turkarna bara var intresserade på att tjäna pengar och inte bry sig om att 14 åriga tjejer kom in och köpte cigg, för pengar de lånat av föräldrarna. Men även den lyckliga sagan tog slut.. Och man började gymnasiet, och där blev man exponerad för en värld fylld av nikotin och tobak i alla möjliga storlekar och former.
Även där kom min älskade plastbror som är några år äldre än mig, 3 för att vara mer exakt och några dagar (Grattis i efterskott älskade Oscar), och han var största rökaren som existerade, utanför mami och moster och mosters man, så jag tog och jag tog och han köpte åt mig. Och där fastnade jag, trots mina naiva kommentarer om att jag inte vart beroende 'nejnej, det är ingen fara jag röker inte så farligt mycket'. Måste påpeka, att just då var det inte illa. Men sen knackade en viss kärlek på dörren och han rökte värre än plastbrorsan, och där var Melisa körd. För dom älskade att röka ikapp, dom älskade att röka över huvud taget. Innan sex, efter sex, innan maten, efter maten, när dom gick och när dom satt. I alla möjliga lägen. Vilket ledde till att det bara gick utför.
Detta var ändå 3 år senare, så jag hade hållit mig i någorlunda shack de första året, men nu de senaste har de nästan blivit ett helt paket bästa vänner om dagen. Vilket är illa för någon som redan är sjuk så det räcker året om.
Så, för ungefär två timmar sen bestämde jag mig för att det var min sista cigg. Och det ska jag hålla fast vid, trots att jag biter i kudden för jag vill röka, trots att jag slår mig själv i huvudet för att jag vill röka, trots att jag skulle ge någon vad som helst för ett litet bloss så får jag inte. Den här gången ska jag sluta på riktigt.
Och nu ska jag ta mig en dusch, för det behöver jag, så ska jag gå till affären igen, köpa 20 kg godis och chips och allt som kan få bort tankarna på cigg och kanske lite mat...


Får man ljuga och säga att man slutat även om man inte gjort det? Får man fuska? Får man försöka trappa ner istället till färre cigg om dagen till att sluta helt? Eller måste jag sluta helt sådär från ingenstans... hjälp.


Bye my beloved friend, I will miss you 'til the end of time.. <3