man får hoppas på det bästa..
är nästan där, or not. kan man bli mer förvirrad? nej skulle inte tro det.. och det känns som om jag aldrig kommer få sagt det jag kanske behöver få säga. men frågan är vad som händer om jag skulle säga det? det är kanske det jag är mest rädd för.
allt är så upp o ner, att jag inte vet vart jag har mig själv längre. jag vill bara att det ska bli helg och att jag ska bli klar med det viktigaste, dvs skolan och allt sånt. då kan jag äntligen påbörja mitt sommarlov och slappna av helt. fan vad underbart det ska bli.
jag vill ha fredag nu igen. fredag den här veckan.. och hoppas på att det inte går åt helvete, hoppas på att det inte blir en gång för mycket den här gången, hoppas på att det inte spricker för sista gången. det är läskigt att det känns som om jag kommer vara mindre förvirrad på lördag.
