Skola.

Att det aldrig slår en förrän man är där. Fan sitter och pluggar lite nu i min ensamhet, och jag insåg precis att det här är precis vad jag behövde. Fokusera på något viktigt. Att det är de här jag faktiskt vill göra. Jag stängde av omvärlden, okej förutom internet men det behöver jag använda till skolgrejer, och det är fruktansvärt skönt att äntligen äntligen äntligen ha tagit i tag i det - lite åtminstone. Vi får se om jag lyckas göra Pers saker ikväll också. Åtminstone börja på den ena, efter hans mejl har jag ju lite mer småångest över att jag är så dålig med att göra saker i tid.
Men såhär ska jag göra framöver, stänga av från omvärlden, sätta mig ensam och omringa mig med böcker och information jag behöver för att göra det som är viktigt. Varför är det så, precis med allting här i världen, att man inte inser vad man vill eller vad som är viktigt förrän man är där? Jag vill inte ligga och stirra i taket och hata omvärlden, jag vill inte låta känslorna ta över och inte göra något annat än spendera min tid på en specifik person. Det är de här som är livet. Inte en person. Aldrig en person som är ens liv. Livet är att göra det man älskar. Och varför skulle jag välja att läsa till lärare om jag inte var intresserad av allt det här? Författare, poeter, språk över lag - allt det här är vad jag njuter av. Jag älskar när man känner hur rätt val man har gjort.
Att jag inte kommer känna det när jag behöver gå upp kl 7 imorgon bitti är en helt annan femma. Jag känner aldrig att något jag gör, eller att jag ens andas är något jag älskar när jag behöver vakna tidigt på morgonen.
Men just nu, i den här sekunden, njuter jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0