En fråga,
Varför kan man aldrig känna känslan av att den som älskar en fruktansvärt mycket, faktiskt gör det? Varför känner man så sällan av att den personen gör det?
Men man känner av det med andra människor. Förnekar man, eller är det bara att när man väl älskar en person fruktansvärt mycket försvinner förmågan att visa det på ett bra sätt?
Är något inte rätt om man inte känner känslorna?
Man ser alltid från utsidan hur mycket en person älskar någon, men när man själv är i situationen så varken ser eller känner man det. Det är en smula frustrerande. Eller är det bara jag? Varför i såna fall?
Bör jag sluta skriva blogg när jag sovit en smula för lite , och tänkt en smula för mycket?
Jag hänger sällan med i svängarna när det gäller känslor. Vissa saker kan krossa mig totalt, eller få mig att vilja spy men jag förstår aldrig varför dom får det. Jag förstår väldigt sällan saker när det kommer till känslor. Jag förstår väldigt sällan saker över lag. Speciellt inte när jag är trött.
Jag förstår mig inte på mig själv, min kropp, vad den vill mig ibland. Varför den gör som den gör mot mig ibland. Jag förstår aldrig det där. Men jag vet vad hjärnan pratar om. Den är smart. Ibland iaf. Inte när den skriver forrestdump som översättning till skogsavverkning. Men det är bra. Någon form av logik finns det i de hela, men den är för lång för o diskuteras här.
Jag har längtat så fruktansvärt mycket till helgen. Och nu är jag på eett sånt fruktansvärt humör att jag vill lägga mig ner och gråta genom hela helgen. Jag tror mensen är på väg. Eller så är det något helt annat.
Vet ni vad som är den värsta känslan genom tiderna? Att känna sig obehövd av någon man suktar efter. Just so you know. Fastän den känslan helt logiskt inte befinner sig där, så känner man av den ibland. Eller jag vet inte vad jag själv pratar om alltid.
Kan klockan gå lite fortare nu tack?
God natt. kompåattjagmåstebeAtamedsigmarioimorgon.
Men man känner av det med andra människor. Förnekar man, eller är det bara att när man väl älskar en person fruktansvärt mycket försvinner förmågan att visa det på ett bra sätt?
Är något inte rätt om man inte känner känslorna?
Man ser alltid från utsidan hur mycket en person älskar någon, men när man själv är i situationen så varken ser eller känner man det. Det är en smula frustrerande. Eller är det bara jag? Varför i såna fall?
Bör jag sluta skriva blogg när jag sovit en smula för lite , och tänkt en smula för mycket?
Jag hänger sällan med i svängarna när det gäller känslor. Vissa saker kan krossa mig totalt, eller få mig att vilja spy men jag förstår aldrig varför dom får det. Jag förstår väldigt sällan saker när det kommer till känslor. Jag förstår väldigt sällan saker över lag. Speciellt inte när jag är trött.
Jag förstår mig inte på mig själv, min kropp, vad den vill mig ibland. Varför den gör som den gör mot mig ibland. Jag förstår aldrig det där. Men jag vet vad hjärnan pratar om. Den är smart. Ibland iaf. Inte när den skriver forrestdump som översättning till skogsavverkning. Men det är bra. Någon form av logik finns det i de hela, men den är för lång för o diskuteras här.
Jag har längtat så fruktansvärt mycket till helgen. Och nu är jag på eett sånt fruktansvärt humör att jag vill lägga mig ner och gråta genom hela helgen. Jag tror mensen är på väg. Eller så är det något helt annat.
Vet ni vad som är den värsta känslan genom tiderna? Att känna sig obehövd av någon man suktar efter. Just so you know. Fastän den känslan helt logiskt inte befinner sig där, så känner man av den ibland. Eller jag vet inte vad jag själv pratar om alltid.
Kan klockan gå lite fortare nu tack?
God natt. kompåattjagmåstebeAtamedsigmarioimorgon.
Kommentarer
Trackback
