always on top of the world..

Det här känns fruktansvärt förvirrande. London har varit en upplevelse bortom upplevelser, eller något. Jag njöt varenda dag som vi hade där. Och det var min bästa resa jag någonsin gjort, och kan knappt vänta tills vi återvänder dit igen.
Nu sitter jag hemma och bör egentligen sitta och plugga. Har tenta från klockan 10 imorgon bitti och jag tänkte stanna uppe hela natten för o plugga. Men har spenderat två timmar med att bara prata med sambo. Ska sätta mig med kapitel tre i grammatik boken alldeles strax och läsa och skriva och läsa och skriva. Får definitivt inte somna nu.
Vill dock bara skriva av mig. Eftersom jag knappt bloggat under tiden jag vart i London så är det väldigt mycket känslor nu. Funderar starkt, verkligen jätte starkt att åka dit efter skolan. Eller åka dit en termin och plugga där en termin. Jag skulle verkligen älska det. Men det är tyvärr inte världens enklaste sak att göra. Lägenhet , pengar och diverse annat man behöver för att etablera sig ett liv, fastän det bara är under ett par månader. Helt själv också. Skulle jag verkligen klara av det är frågan? Skulle vara förbannat jävla as kul. Vi verkligen gjorde allt man kunde göra, och det var så jävla vackert där. Vi provade på pubar, klubbar och random ställen att hänga på. Starbucks som var precis under hotellet blev ett stammisställe för oss, varje morgon i princip. Vanilla latté , när ska jag få dra i mig en sån igen? Så fruktansvärt gott. KFC lite här o var i London, och Roasted Beef subway mackorna, det var vad jag levde på i ungefär 17 dagar.
Självklart är det säkert annorlunda när man bor där , eller har bott där en längre period. Men jag kunde inte låta bli att älska alla fula och fina hus, alla jobbiga och underbara människor. Allting. Hela atmosfären är så mycket mer annorlunda än vad den är här.
Men samtidigt så saknade jag mycket här hemma också. Att falla för någon bara några dagar innan man ska åka är inte alltid världens smartaste grej. Vissa kvällar var hemska. Att inte kunna prata med mami varje kväll var också hemskt, hur mycket jag än kan störa mig på att hon ringer konstant höll jag på att börja gråta en kväll av saknad efter henne och hennes röst. Mami är världens bästa människa, jag visste aldrig att jag skulle behöva henne såpass mycket som jag behövde henne just den kvällen. Efter att jag fått prata med henne i några minuter log jag igen, jag skrattade och jag kunde andas normalt. Så frågan är, skulle jag kunna klara det? Allt känns så fruktansvärt skumt efter att ha upplevt ett helt nytt liv i 17 dagar. Vad väntade mig när jag väl kom hit? Kändes som att det inte var något. Och det var hemskt att komma hem till en i princip tom lägenhet. Alla andra av tjejerna åkte hem till någon, och jag? jag åkte hem till en tom lägenhet. Ensamt det där. Vet inte. Är en förvirrad människa för tillfället, och behöver en bra dag just nu den här veckan. Det kommer bli en tuff vecka.
Tenta imorgon, Lidköping imorgon och hem på tisdag. Örebro i några timmar på tisdag, hem på kvällen. Skola på onsdag, tenta på torsdag. Hur ska jag klara allting? Hur ska jag orka med allting? Därefter är det "jullov", jag har diverse olika projekt att hinna med innan mitten av Januari. Och måste börja packa i januari inför flytten. Allt känns så påträngande och jag ville åka tillbaka dit ångesten över allt inte finns. Men samtidigt ska det bli fruktansvärt skönt att se mami imorgon, krama henne och ge henne världens finaste present, se min älskade underbara bror som jag också saknat fruktansvärt mycket och ge honom hans fula t-shirtar. Och på tisdag få spendera några timmar, även om det bara är några få par timmar, med A. Sen är jag nöjd. Sen kanske allting känns snäppet enklare. Vad vet jag. Vad jag vet nu, är att jag verkligen behöver börja plugga. Börjar bli trött igen, trots min redbull.
God natt.