Att tappa fästet,
även om det bara är för en sekund kan betyda allt. Man kan stå där och ha precis allt man önskar sig, sen händer en sak och man frågar sig själv - är det verkligen värt det? Alla dagar och kvällar och alla stunder då man känner sig vilsen, kvävd och frustrerad på en o samma gång. Att inte ha någon aning vart fan man ska ta vägen, utan bara följa med strömmen för tillfället - fram tills den dagen då man måste ta ett beslut kommer.
Inte ens då kan man veta vad som är rätt för en. I över ett år har jag tagit samma beslut varenda gång den dagen har kommit, varenda gång blir jag övertygad av mig själv och av dig om att det är rätt beslut, men sen kommer den där stunden då vi tappar fästet totalt, då vi gång på gång förlorar det. Jag har pratat om perioder och allt sånt där som man måste komma förbi, men är det här något som vi verkligen kan komma förbi? Eller är det såhär det alltid kommer se ut för oss? Vad tjänar vi på det, de dagar som allting är bra , finns inget bättre än dem, att inte bara sväva på rosa utan även blå, lila, gröna, gula och röda moln pga lyckan är så hög. Men sen kommer de stunder då vi tappar fästet totalt och allt det blir förlorat. Och sen står man där vid ruta ett igen och försöker kämpa för att återfå den där lyckan igen, och varenda gång vi tappar fästet förlorar vi den lyckan mer och mer. vi förstör oss själva.
Kommer vi någonsin kunna släppa taget? Hur ska man kunna ta sig därifrån när allting vid vissa tillfällen känns så rätt, vad är det jag ska behöva göra - fly landet? Ibland känns det som att vi både bara accepterar de faktum att vi inte klarat att släppa och lever med det, och på de sättet klarar vi även av o skada varandra. Att ta allt det för givet. för vad jag än gör och vad du än gör, så står vi alltid kvar. Men hur mycket skit ska vi behöva ta är frågan..
jag önskar alla kvällar i livet kunde kännas som denna. Att skratta och inte känna av något annat. Att för ett ögonblick släppa precis allt annat som finns runt en.
Sve sto je srcu drago, daleko je..
Inte ens då kan man veta vad som är rätt för en. I över ett år har jag tagit samma beslut varenda gång den dagen har kommit, varenda gång blir jag övertygad av mig själv och av dig om att det är rätt beslut, men sen kommer den där stunden då vi tappar fästet totalt, då vi gång på gång förlorar det. Jag har pratat om perioder och allt sånt där som man måste komma förbi, men är det här något som vi verkligen kan komma förbi? Eller är det såhär det alltid kommer se ut för oss? Vad tjänar vi på det, de dagar som allting är bra , finns inget bättre än dem, att inte bara sväva på rosa utan även blå, lila, gröna, gula och röda moln pga lyckan är så hög. Men sen kommer de stunder då vi tappar fästet totalt och allt det blir förlorat. Och sen står man där vid ruta ett igen och försöker kämpa för att återfå den där lyckan igen, och varenda gång vi tappar fästet förlorar vi den lyckan mer och mer. vi förstör oss själva.
Kommer vi någonsin kunna släppa taget? Hur ska man kunna ta sig därifrån när allting vid vissa tillfällen känns så rätt, vad är det jag ska behöva göra - fly landet? Ibland känns det som att vi både bara accepterar de faktum att vi inte klarat att släppa och lever med det, och på de sättet klarar vi även av o skada varandra. Att ta allt det för givet. för vad jag än gör och vad du än gör, så står vi alltid kvar. Men hur mycket skit ska vi behöva ta är frågan..
jag önskar alla kvällar i livet kunde kännas som denna. Att skratta och inte känna av något annat. Att för ett ögonblick släppa precis allt annat som finns runt en.
Sve sto je srcu drago, daleko je..
Kommentarer
Trackback
