Kärlek.
jag har läst din blogg och förundras verkligen. det tyder klart och tydligt att du har ''fastnat'' i en väldigt destruktiv relation och den hårdaste smällen verkar ta på dig. ditt självförtroende och din självkänsla verkar ligga någonstans på botten. hade det inte varit så och du insett ditt eget värde skulle du för länge sedan sätta ner foten och inte haft det här som din vardag. sluta leta efter anledningar hos andra, allting ligger redan hos dig själv! man är fast psykiskt för att man inbillat sig att man gått vidare, men jag kan slå vad med dig om att du dagligen hoppas på ett mirakel eller iscensätter olika scenarion i ditt huvud där du får säga exakt hur du tänker och hur du mår till personen i fråga och i respons får du höra de du behöver höra. men så är det tyvärr inte. du måste släppa det psykiskt. det innebär att inse att de här är inte vad du vill ha eller behöver. det är skrämmande för du vet att den dagen du släpper det psykiskt kommer det aldrig mer upprepas och det du kallar för kärlek kommer försvinna. någångång i framtiden när du läser igenom din blogg kommer du skratta åt dig själv, åt dina inlägg och hur du tänkte. du kommer inse hur långt ifrån kärlek det här egentligen är. någonstans längst in tror jag du är medveten om det men är alldeles för rädd för att inse det. jag kände mig bara illa tvungen att skriva någonting. menar inget illa. tusentals tjejer går igenom samma sak som du och det är ingen som tvingar dig att ha det såhär. öppna armarna för riktig kärlek och en person som på en gång vet att han vill va me dig IDAG, inte en person som är för feg för att säga sanningen till dig och istället drar hårfina lögner för att du ska finnas kvar. rannsaka dig själv och jag hoppas du slutar leva i en lögn och välkomnar en bättre morgondag någongång snart.
