we keep on waiting, waiting on the world to change..
det värsta jag vet är när folk inte förstår själva vad dem håller på med. att de fortsätter fastän de vet att man mår dåligt av det, någon som ska bry sig om en och egentligen göra något som får en o må bra.
Om man vet att någon mår dåligt av något, varför fortsätter man i såna fall? Varför skadar man personen?
Jag borde verkligen ligga och sova nu, ska försöka lägga mig. Som tur är så sover jag inte ensam i natt. Och det är alltid skönt.
Jag klarar verkligen inte av den här känslan, den trycker ner mig något så fruktansvärt och jag hatar känslan av att vara nedtryckt, som att man går runt och bär något på sina axlar konstant. Jag orkar inte riktig göra det. Jag vill släppa den och vara lycklig, det känns som att det är dags för o vara lycklig. Frågan är vad som gör en lycklig, att vända ryggen och gå därifrån eller våga ta ett steg och sen låta det bära eller brista. Problemet är bara att jag inte riktigt vet om jag är tillräckligt orädd för att våga ta de steget, eller tillräckligt redo för o ta de steget.
Jag vill inte satsa, och sen ångra mig och bara sabba precis allting då. Fast då har man åtminstone försökt, och de man inte har gjort vill man inte gå runt och ångra sen. Så kanske lika smart att bara gå all in, och sen därefter får man se vart de leder? ähh, nu svamlar jag igen.
Har fortfarande ingen aning om vad fan jag vill, och genom att må såhär blir inte mitt val enklare, och det jag försöker göra är inte enkelt, och det du vill blir inte lättare genom att du får mig att må såhär..
Nu ska jag gå och kramas.
Om man vet att någon mår dåligt av något, varför fortsätter man i såna fall? Varför skadar man personen?
Jag borde verkligen ligga och sova nu, ska försöka lägga mig. Som tur är så sover jag inte ensam i natt. Och det är alltid skönt.
Jag klarar verkligen inte av den här känslan, den trycker ner mig något så fruktansvärt och jag hatar känslan av att vara nedtryckt, som att man går runt och bär något på sina axlar konstant. Jag orkar inte riktig göra det. Jag vill släppa den och vara lycklig, det känns som att det är dags för o vara lycklig. Frågan är vad som gör en lycklig, att vända ryggen och gå därifrån eller våga ta ett steg och sen låta det bära eller brista. Problemet är bara att jag inte riktigt vet om jag är tillräckligt orädd för att våga ta de steget, eller tillräckligt redo för o ta de steget.
Jag vill inte satsa, och sen ångra mig och bara sabba precis allting då. Fast då har man åtminstone försökt, och de man inte har gjort vill man inte gå runt och ångra sen. Så kanske lika smart att bara gå all in, och sen därefter får man se vart de leder? ähh, nu svamlar jag igen.
Har fortfarande ingen aning om vad fan jag vill, och genom att må såhär blir inte mitt val enklare, och det jag försöker göra är inte enkelt, och det du vill blir inte lättare genom att du får mig att må såhär..
Nu ska jag gå och kramas.
Kommentarer
Trackback
