"out of sight, out of heart"
Prati to i bit ce bolje.
Nu ska jag egentligen sitta och plugga, och jag har slagit upp böckerna och tagit upp filerna på datorn så jag kan börja skriva. Men varken hjärnan eller händerna vill fungera i Brown-anda som dem bör. Jag läser texten i boken, men vet inte vad jag läst, hur ska jag då hitta en vettig förklarning till varför det är viktigt med hörförståelser? Eller skrivförståelser? Eller muntliga? Eller något alls. Jag vill sitta fast i böckerna, jag vill fokusera på det jag verkligen vill, och jag vill mest av allt bli klar. Kunna det här, klara av det här, njuta av det här. Men det går inte. Jag sätter stop för mig själv och jag är så fullt medveten om det.
Jag har varit vaken i några timmar nu och inte gjort något annat än tömt diskmaskinen, rökt två cigg, käkat två bullar och druckit upp ett glas cola. Effektiv dag.
Det enda mina tankar lutar på är vad fan jag ska göra, vilket val som är bäst. Eller vad har jag för val? Jag har inga stora val. Antingen all in eller inte all in. Antingen riva den där jävla muren och bara ännu en gång utsätta mig själv för det som en gång i tiden var det bästa som fanns, men även det som kan skada mig mest. Eller bara skita i det. Bara låta det vara. Funkar det inte så funkar det inte. Hur många gånger måste en människa tänka "men den här gången bara" eller hoppas på att den här gången ska det bli bra, den här gången ska det funka. Hur länge ska hoppet hänga kvar innan man lyckas släppa taget?
Varför hänger vi upp oss på framtiden, varför bygger vi ens framtidar, varför försöker man ens? I dagens läge tror jag att det absolut bästa för mänskligheten hade varit en ovisshet, en ovisshet om hur morgondagen kommer se ut, en ovisshet om vart man kommer sluta upp, med vem man kommer sluta upp, att leva som att bara idag är viktig. Men det funkar inte riktigt så, för om du inte tänker på imorgon, så kanske du inte har något imorgon..
Jag vill fly. Jag vill börja om. Jag vill var 10e år bosätta mig på något annat ställe. Aldrig behöva anstränga mig för att behålla något, eller någon för den delen. Jag vill inte vara viktig i någons liv, jag vill inte att någon ska vara viktig i mitt liv. Jag vill så mycket, men helst av allt vill jag bara ha allting enkelt och okomplicerat. Jag vill vakna med ett leende på läpparna varje morgon, jag vill ha ett slag i bröstkorgen varje gång jag möter någons blick, jag vill tappa andan av allt det som kan vara bra. Jag vill kunna lyckas, men jag sätter krokben för mig själv,
gång på gång.
Kanske dags o sluta med det bara? Hur slutar man är frågan?
Nu ska jag och min förvirrade hjärna anstränga oss till max för att åtminstone slutföra ett arbete idag. Lyckas jag med det är jag nog bäst i världen ändå.
Love.
Ima nesto od srca do srca.
Nu ska jag egentligen sitta och plugga, och jag har slagit upp böckerna och tagit upp filerna på datorn så jag kan börja skriva. Men varken hjärnan eller händerna vill fungera i Brown-anda som dem bör. Jag läser texten i boken, men vet inte vad jag läst, hur ska jag då hitta en vettig förklarning till varför det är viktigt med hörförståelser? Eller skrivförståelser? Eller muntliga? Eller något alls. Jag vill sitta fast i böckerna, jag vill fokusera på det jag verkligen vill, och jag vill mest av allt bli klar. Kunna det här, klara av det här, njuta av det här. Men det går inte. Jag sätter stop för mig själv och jag är så fullt medveten om det.
Jag har varit vaken i några timmar nu och inte gjort något annat än tömt diskmaskinen, rökt två cigg, käkat två bullar och druckit upp ett glas cola. Effektiv dag.
Det enda mina tankar lutar på är vad fan jag ska göra, vilket val som är bäst. Eller vad har jag för val? Jag har inga stora val. Antingen all in eller inte all in. Antingen riva den där jävla muren och bara ännu en gång utsätta mig själv för det som en gång i tiden var det bästa som fanns, men även det som kan skada mig mest. Eller bara skita i det. Bara låta det vara. Funkar det inte så funkar det inte. Hur många gånger måste en människa tänka "men den här gången bara" eller hoppas på att den här gången ska det bli bra, den här gången ska det funka. Hur länge ska hoppet hänga kvar innan man lyckas släppa taget?
Varför hänger vi upp oss på framtiden, varför bygger vi ens framtidar, varför försöker man ens? I dagens läge tror jag att det absolut bästa för mänskligheten hade varit en ovisshet, en ovisshet om hur morgondagen kommer se ut, en ovisshet om vart man kommer sluta upp, med vem man kommer sluta upp, att leva som att bara idag är viktig. Men det funkar inte riktigt så, för om du inte tänker på imorgon, så kanske du inte har något imorgon..
Jag vill fly. Jag vill börja om. Jag vill var 10e år bosätta mig på något annat ställe. Aldrig behöva anstränga mig för att behålla något, eller någon för den delen. Jag vill inte vara viktig i någons liv, jag vill inte att någon ska vara viktig i mitt liv. Jag vill så mycket, men helst av allt vill jag bara ha allting enkelt och okomplicerat. Jag vill vakna med ett leende på läpparna varje morgon, jag vill ha ett slag i bröstkorgen varje gång jag möter någons blick, jag vill tappa andan av allt det som kan vara bra. Jag vill kunna lyckas, men jag sätter krokben för mig själv,
gång på gång.
Kanske dags o sluta med det bara? Hur slutar man är frågan?
Nu ska jag och min förvirrade hjärna anstränga oss till max för att åtminstone slutföra ett arbete idag. Lyckas jag med det är jag nog bäst i världen ändå.
Love.
Ima nesto od srca do srca.
Kommentarer
Trackback
