always on top of the world..

Här sitter jag sjuk och sliten, i Hans tröja och bara käka chips och dip och dricker cola.

Minns ni när man bodde i deras tröjor? Bara för att sådär. Känner mig lite som 16 igen. 
Eller högstadie-melisa. 
Kan man sakna någon efter 9 timmar, efter att man precis spenderat 48 timmar ihopsittandes?

Den här känslan fyller varenda m.m av min kropp och jag är så nöjd med det. För trots att jag knappt kan andas normalt pga hostan och lungorna är sönder, trots att ögonen kliar och rinner sönder och näsan gör ont efter att den också kliar så intensivt och att huvudet vill sprängas i tusen bitar så är jag så jävla glad.

Längtar gör jag, tills på söndag eller lördagkväll eller vad som helst - jag vet bara att jag längtar.