En sån dag
Idag är jag återigen själv hemma under dagen, vilket är något jag verkar vara i behov av. Kivas konstant med E här hemma om de minsta saker, och kan inte sätta fingret på vad det är.
Handlar det om något jävla tvång på att hävda mig själv och min egna betydelse, handlar det om att jag har någon inre irritation som vill bubbla upp till ytan eller är jag bara trött på människor - som den ensamvarg jag egentligen är.
Nu såhär, snart ett år, in på förhållandet har vi väl aldrig haft några tunga påfrestningar på oss, mest har de varit små missförstånd från bådas sidor eller att vi krockar i våra åsikter om ett specifikt ämne (oftast samma ämne som nästan alla andra par på denna jord också krockar i litegrann) , hur som haver är jag lite trött på mig själv, och ja jag förstår väl att man inte ALLTID kan vara upp över öronen, fjärilar i magen förälskad i någon - men jag blir så himla besviken när det går några dagar utan den känslan, istället blir man arg på sig själv och sin partner för man vill framkalla den känslan, men istället blir det helt tvärtom. Vilka i-landsproblem man har va? Näe, men jag gillar oss när vi är töntiga och äckliga... Konstigt nog.
Det är den stora skillnaden med mig idag och för något år sen, då var jag så in i helvetes envis med att framhäva ALLA mina egenskaper till 500% (även de negativa) så jag var långt ifrån enkel.
För i grund och botten så tycker jag att det är fruktansvärt jobbigt med för mycket närkontakt - om man inte ska ha sex annars blir de ju skitsvårt, men utöver det så är det lite påfrestande faktiskt, aldrig varit en sån person som kramas och håller på allt för mycket, men nu så trycker jag ner dom där känslorna lite och har de framme kanske 40%, ja som sagt - man lär sig det mesta med åldern.
Jaja, nu ska jag sluta svamla förhållandegoja och ist sätta på ganska hög musik och dammsuga, sjunga för mig själv, och njuta av de återstående tre timmar av ensamhet.
Såhär gillar jag oss.., åh de var en bra, men suddig, dag.
