mycket.
Idag är en såndär dag där största delen av hjärnan går på högvarv. Sitter och funderar på lycka över lag, trötthet och diverse annat. Pratade med mamma och hörde på hennes tjat om att jag ständigt ska göra saker, ständigt är på språng och att jag jobbar för mycket - hon är helt enkelt rädd för att jag så småningom ska gå i väggen.
Dock jobbar jag inte mer än någon annan, springer inte runt mer än någon annan, möjligtvis mindre. Men jag är konstant trött känns det som. Den här tröttheten tar över en stor del av mitt liv, vardagen blir lite mindre rolig och jag blir mindre rolig. Förvisso är mina rutiner något bättre än vad de var innan, nu är det mer sömn nattimmar och mindre dagtimmar - vilket självklart känns skönt. Men jag är rädd. Rädd för att tröttheten från förut ska komma tillbaka, tröttheten som fanns där för flera år sen. Allt som fanns innan det här, innan dig och innan mig. Det är nu på sistone som jag märker mer och mer vad som är "mig", man utvecklas ständigt som människa och självklart utvecklas man ihop med människorna i ens omgivning, man utvecklas tack vare dem - både på gott och ont.
Ibland är jag rädd att det för min del är på ont i vissa lägen. Att jag i vissa lägen inte ger mig själv allt som jag borde göra, men å andra sidan är inte lycka, lycka om man inte har någon att dela den med. Säg vad ni vill, men alla är fullt medvetna om hur mycket bättre allt i livet känns när man delar det med någon annan. Samtidigt, för att kunna dela allt med någon annan måste man även ge av sig självt, förlorar man då sig själv? Vad händer om rädslan kommer för att förlora sig själv? Eller när den kommer? Är det meningen att man ska förlora en bit av sig själv? Man ger ju faktiskt en bit av sig själv till någon annan när man väljer att dela allt med den personen - så enkel är väl logiken?
Jag blir ofta rädd att trots lyckan som finns i mitt liv idag, trots att jag älskar det som finns här och nu ska känna att jag förlorar mig själv. Hur lyckas man övertyga den rädslan att du inte förlorar, utan du får faktiskt något i utbyte också?
Energi, energi och ännu mera energi. Jag tror att för att man inte ska känna någon förlust måste man omringa sig själv med människor som inte bara tar, utan även ger. Men det innebär att du också måste kunna ge energi. Jag är så himla rädd för att ta energi från dem jag har runt mig. Det senaste halvåret har det varit väldigt låg energi från mig, därför är jag så himla rädd att jag ska komma dit, och speciellt all energi jag slukade för flera år sen tillbaka.
Jag vet inte, jag är rätt duktig på att prata mycket strunt och prata mycket osammanhängande. Men kontentan av det hela är väl att jag är rädd, för allt som var förut och allt som är idag är så olika. Jag har aldrig förr gett så mycket och fått så mycket som nu, så det ger mig lite rädsla. Det sätter någon form av oro i min kropp att jag inte kan det här. Att jag inte är kapabel att ge såhär mycket av mig själv. Jag är rädd för att det vissa dagar skrämmer mig att ge bort till någon annan, när jag själv knappt hunnit njuta av det. Hur ska jag hunnit njuta av det? Jag var för upptagen med att konstant försöka leva när jag var yngre istället för att faktiskt tillåta mig själv att leva. Nu när jag verkligen lever livet på ett helt annat sätt så är det meningen att jag även ska dela med mig? Det skrämmer mig ibland... Jag är rädd att jag ska bli så trött att jag inte längre orkar dela eller få.
men samtidigt finns det inget annat här i världen som ger mig samma lycka som den jag har.
Att livet kan förändras så radikalt är så sjukt tycker jag, ibland handlar det om sekunder, ibland månader och ibland år.
Nu ska jag sluta skriva, nu ska jag försöka ge lite av mig själv till min andra hälft just för att jag får så mycket själv.
"det har varit ett nöje att titta på er två tillsammans"
