jobbiga dagar, månader, år.
Jag tror att de flesta människor, någon gång i livet, går genom en ganska så tuff period. Tider där ingenting verkar hjälpa, tider där man tappar bort sig själv, tider där orken är långt långt borta. Det värsta med allt det här är att det faktiskt inte finns något specifikt botemedel. Tiden läker alla sår sägs det - men varför i helvete måste det ta så lång jävla tid innan såren är läkta? Innan man är normal igen? Innan man hittar tillbaka dit man vill vara? Det handlar inte om att tiden läker alla sår. Men man måste hinna bearbeta allting som händer, man måste hinna bearbeta sina stenar på axlarna, annars är det helt omöjligt att läka.
Sen som trissreklamen säger - plötsligt händer det. Så står man där, och bara kan andas.
Ibland kanske man är så långt inne i skiten att man inte ens inser att man är helt borttappad, man bara känner att någonting är fel men inget man kan ordna själv - tror man.
Det som hjälper mest i ett hjälplöst läge är faktiskt, att ändra sin livssituation. Man måste ge sig själv det man förtjänar, även om det innebär stora förluster, stora ändringar och en del sorg i sitt liv så förtjänar man faktiskt att kunna andas.
Det finns ingenting som någon kan göra eller säga för att ändra ditt liv åt dig. Det kommer alltid en dag när man känner att nu räcker det, och det är i det läget som man går ifrån det som skadar dig, det som äter upp dig inifrån.
Det tar tid. För att vara exakt kan det ta fem år innan man kan andas normalt igen. Innan man tillåter sig själv att vara lycklig.
Inte förrän man är lycklig så inser man hur länge man låtit sig själv tryckas ner, gång på gång igen. Det måste inte vara att någon alltid fysiskt eller psykiskt trycker ner dig, utan man själv väljer att sätta sig i en sådan situation där man utsätter sig själv för någon slags misshandel dag in och dag ut - för att det är det enda man känner till. Trots att det gör så ont, trots att man mår illa varenda dag så vet man inget annat, helt plötsligt blir det din trygga plats.. när det i själva verket inte är något annat än det som förgör dig som mest.
När du vågar, då kommer du släppa taget. Jag lovar dig det. / tillägnad L.
Sen som trissreklamen säger - plötsligt händer det. Så står man där, och bara kan andas.
Ibland kanske man är så långt inne i skiten att man inte ens inser att man är helt borttappad, man bara känner att någonting är fel men inget man kan ordna själv - tror man.
Det som hjälper mest i ett hjälplöst läge är faktiskt, att ändra sin livssituation. Man måste ge sig själv det man förtjänar, även om det innebär stora förluster, stora ändringar och en del sorg i sitt liv så förtjänar man faktiskt att kunna andas.
Det finns ingenting som någon kan göra eller säga för att ändra ditt liv åt dig. Det kommer alltid en dag när man känner att nu räcker det, och det är i det läget som man går ifrån det som skadar dig, det som äter upp dig inifrån.
Det tar tid. För att vara exakt kan det ta fem år innan man kan andas normalt igen. Innan man tillåter sig själv att vara lycklig.
Inte förrän man är lycklig så inser man hur länge man låtit sig själv tryckas ner, gång på gång igen. Det måste inte vara att någon alltid fysiskt eller psykiskt trycker ner dig, utan man själv väljer att sätta sig i en sådan situation där man utsätter sig själv för någon slags misshandel dag in och dag ut - för att det är det enda man känner till. Trots att det gör så ont, trots att man mår illa varenda dag så vet man inget annat, helt plötsligt blir det din trygga plats.. när det i själva verket inte är något annat än det som förgör dig som mest.
När du vågar, då kommer du släppa taget. Jag lovar dig det. / tillägnad L.
Kommentarer
Postat av: Linnsus
Tack fina du.. <3
Trackback
