always on top of the world..

När man är så långt bort är det så lätt att förtränga och inte känna efter. Men när man står där, ser verkligheten framför sig så är det så tydligt. Det gör så ont. Det får knäna att gång på gång vika sig. Det får hjärtat att sluta slå och det får lungorna att krampa. 

Jag förstår på nytt vad som har hänt. Jag inser igen att jag aldrig mer får se dig skratta, prata, sjunga, äta, sova eller något annat som alla vi andra människor som finns kvar här får göra. Det är orättvïst. Livet är orättvist och jag hatar det. Mer än något annat nu. Jag försöker konstant att förtränga det, men efter en liten stund kommer det tillbaka. Det som faktiskt har hänt. Det som jag inte tror har hänt när jag är så långt bort. Det som inte finns i den verklighet jag väljer att leva i. Om ni bara visste hur det är att leva i den här verkligheten så skulle ni aldrig stanna kvar. Ni skulle fly så fort möjligheten fanns. 

Jag försöker andas men luften räcker inte till. Jag försöker vara men det känns som att jag inte ens finns. 

Jag vet att du inte finns, men när jag är så långt bort från verkligheten så gör det inte lika ont. Jag pratar med dig ofta. Det är en trygghet. Men när jag kommer hit så slår verkligheten till och jag förstår återigen att jag aldrig mer kan prata med dig. 

Just nu längtar jag bort, till en dag längre fram i framtiden. När jag återigen flytt den här verkligheten och glömt vad som finns, till en viss del åtminstone. Till när jag kan andas, till när jag kan leva utanför den här skumma bubblan som gör att tiden går men ändå står. 

Du vill inte leva i den här verkligheten. Den är inget för dig. Den är inget för någon. Men jag är inte ensam. Jag är långt från ensam, men det känns som ingen annan finns här. Fast jag vet att jag är långt ifrån ensam. 

Det känns som jag drunkar. Jag inser gång på gång vad som egentligen har skett. Jag spelar scenariot i huvudet på mig själv gång på gång och inser vad som faktiskt är. 

Jag minns den sista dagen, ditt skratt, ditt hår och dina ögon. Jag minns ditt kroppspråk, hur du aldrig hade kollt på det, jag minns hur du prata och hur din röst lät. Mer än vad jag någonsin gjort förut. Jag minns hur du sa "tydligen var jag skitrolig igår, synd att jag inte minns det" Jag minns hur du sa "bra melisa, fortsätt så" 

Jag minns så många andra saker. Jag minns när du tvingade mig att skjutsa dig på cykeln. Jag minns hur bra du var, hur mycket du gav. Jag minns hur lycklig jag var.

 

Grattis på 30-årsdagen. Förvisso var det igår. Men jag har ständigt försökt att skingra tankarna med hjälp av annat, men när man ska sova är de alltid där. 

Idag tror jag att du hade haft fru och barn. Du hade firat på bästa möjliga sätt, vi alla hade varit lyckliga. Vi hade inte varit dom vi är idag. Vi hade skrattat, dansat och vi hade varit lyckliga. Vi hade ätit god mat och vi hade njutit av varandras sällskap. Du hade varit 30 år idag. Din åldersnoja hade varit outhärdlig. Men samtidigt hade du älskat det. 

Jag önskar att du hade fått allt det här. Jag önskar att jag kunde ge dig allt det här. Dig, mig och alla andra, att alla hade fått det här idag. Jag önskar oss alla det här. Vi borde ha fått det här.