always on top of the world..

Idag har jag en sådan dag där ångesten är upp över öronen och den kontrollbehoviga och perfektionisten inom mig skriker av rädsla.

Jag må vara en person som oftast är överallt, oftast har en smula för mycket energi, ofta är säker på min sak och kämpar för min sak - trots att det kanske inte alltid i alla lägen är rätt sak. När det dyker upp en dag som denna, då min framtid redan var planerad, då allt var så säkert och jag var så säker på min sak, då jag hade kontroll tas ifrån mig och jag står här i enorm ovisshet om jag vill, vart jag vill, vem jag är? Vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om? Då får jag panik. Jag gillar inte det här som så många andra tycker om, överraskningar är bland det jobbigaste jag vet, trots att det är roligt att bli överraskad så är jag helst på det torra och har mitt avklarat - hur tråkig är inte jag på en skala från ett till tio? Men att veta lugnar den oroliga själ som finns inom mig. Den som är rädd för att livet ska försvinna och jag inte ha gjort något som jag tycker om, inte hittat vad jag tycker om, inte levt utifrån vad jag vill göra. Samtidigt så finns en annan röst som skriker: det är mitt i livet du är, det här och nu, njut, ta vara på det, älska det och gör exakt vad du vill du har all tid i världen.. Men tänk om man inte har det? Tänk om jag lever efter den andra rösten och gör vad jag känner för och förlitar mig på att jag har all tid i världen, så står man där 40 bast och har inte gjort det man velat i livet och möjligheterna för att göra det finns fortfarande kvar, men inte orken, inte livsglädjen och inte den Melisa som finns NU. Jag är så jävla rädd för att komma dit. Vara 40 och ha spenderat mitt liv med skitjobb som inte gör mig lycklig. Men då är väl frågan; vad gör mig lycklig? Jag vet inte. Jag var så säker på min sak, jag visste vad som gjorde mig lycklig. Men det gör mig inte lycklig längre. Kräver jag för mycket av livet? Vill jag ha för mycket utav det?

Jag ser femhundra personer som idag examinerar ut som lärare, socionomer, sköterskor etc etc och vill bara skrika högt. Fråga dom; hur visste du vad du ville? Hur kan du vara så säker? Ifrågasätter du aldrig det du vill? Vill du spendera ditt liv med att ta hand om andra människor och alltid ha dig själv i andra hand?

Är jag den enda som ifrågasätter varenda val jag tar? Jag både hatar och älskar det. De små valen i livet, de som inte förändrar hela min framtid, de kan jag alltid komma fram till vad som är bäst för mig. Men i stora valen i livet så har jag faktiskt ingen jävla aning och jag känner för att skjuta mig själv. Hur ska jag någonsin veta? När vet man?

Jag söker utbildningar, jag frågar folk vad för jobb passar mig, vad kan jag göra av mitt liv. Ingen vet. Hur ska dom veta, om inte ens jag vet. "Gör det som du tycker är bäst" MEN OM JAG INTE VET VAD JAG TYCKER ÄR BÄST?

I såna här lägen önskar jag att ett roligt jobb landade i knät på mig. Något som aldrig händer i verkligheten typ, men ändå. Något som gör att jag inte måste ta ett beslut jag är osäker på. För det är ändå det värsta jag vet; att ta beslut jag inte är säker på. Hur vet man att man gör rätt?