always on top of the world..

Idag har varit en relativt lång dag. 

Fick knappt någon sömn i natt, som att jag och E har en sömn cykel som vi båda följer känns det som. Eller som att jag bara följer hans sömn. När han sover, sover jag, när han inte sover sover inte jag och ibland när han sover sover inte jag. Lite sådär funkar vi. 

Kom iväg till skolan hur som helst, i en relativt god tid. Väl i skolan fick jag åtminstone en liten del gjort. Därefter träffade jag min handledare från praktiken. 

Nu är det mesta klart när det gäller utformningen av mina uppgifter, det som fattas just nu är självaste lektionsplaneringen, texterna, min reading draft och lägga till schema på min actionplan. Det hade jag tänkt göra ikväll. 

Sen självklart har jag X antal sidor att läsa i the good soldier och även svara på lite frågor angående boken samt tematexten. Alldeles för mycket på en och samma gång ihop med en tjej som har extremt dålig självdiciplin och sämst planeringsförmåga. 

Idag bestämde dock jag och Neval att åtminstone once a week sitta i några timmar i skolan och skriva och läsa och ha framförhållning. 

Imorgon blir det en lång dag igen. Hela den här veckan kommer kännas som en extremt lång dag. 

 

Nu kallar tarmen verkar det som, därför ska jag avlägsna mig detta forum. Ta en avkopplande stund på toa, kliva in i bekvämaste kläderna ever och göra färdigt och läsa. KANSKE att jag unnar mig lite revenge. 

 

När man är så långt bort är det så lätt att förtränga och inte känna efter. Men när man står där, ser verkligheten framför sig så är det så tydligt. Det gör så ont. Det får knäna att gång på gång vika sig. Det får hjärtat att sluta slå och det får lungorna att krampa. 

Jag förstår på nytt vad som har hänt. Jag inser igen att jag aldrig mer får se dig skratta, prata, sjunga, äta, sova eller något annat som alla vi andra människor som finns kvar här får göra. Det är orättvïst. Livet är orättvist och jag hatar det. Mer än något annat nu. Jag försöker konstant att förtränga det, men efter en liten stund kommer det tillbaka. Det som faktiskt har hänt. Det som jag inte tror har hänt när jag är så långt bort. Det som inte finns i den verklighet jag väljer att leva i. Om ni bara visste hur det är att leva i den här verkligheten så skulle ni aldrig stanna kvar. Ni skulle fly så fort möjligheten fanns. 

Jag försöker andas men luften räcker inte till. Jag försöker vara men det känns som att jag inte ens finns. 

Jag vet att du inte finns, men när jag är så långt bort från verkligheten så gör det inte lika ont. Jag pratar med dig ofta. Det är en trygghet. Men när jag kommer hit så slår verkligheten till och jag förstår återigen att jag aldrig mer kan prata med dig. 

Just nu längtar jag bort, till en dag längre fram i framtiden. När jag återigen flytt den här verkligheten och glömt vad som finns, till en viss del åtminstone. Till när jag kan andas, till när jag kan leva utanför den här skumma bubblan som gör att tiden går men ändå står. 

Du vill inte leva i den här verkligheten. Den är inget för dig. Den är inget för någon. Men jag är inte ensam. Jag är långt från ensam, men det känns som ingen annan finns här. Fast jag vet att jag är långt ifrån ensam. 

Det känns som jag drunkar. Jag inser gång på gång vad som egentligen har skett. Jag spelar scenariot i huvudet på mig själv gång på gång och inser vad som faktiskt är. 

Jag minns den sista dagen, ditt skratt, ditt hår och dina ögon. Jag minns ditt kroppspråk, hur du aldrig hade kollt på det, jag minns hur du prata och hur din röst lät. Mer än vad jag någonsin gjort förut. Jag minns hur du sa "tydligen var jag skitrolig igår, synd att jag inte minns det" Jag minns hur du sa "bra melisa, fortsätt så" 

Jag minns så många andra saker. Jag minns när du tvingade mig att skjutsa dig på cykeln. Jag minns hur bra du var, hur mycket du gav. Jag minns hur lycklig jag var.

 

Grattis på 30-årsdagen. Förvisso var det igår. Men jag har ständigt försökt att skingra tankarna med hjälp av annat, men när man ska sova är de alltid där. 

Idag tror jag att du hade haft fru och barn. Du hade firat på bästa möjliga sätt, vi alla hade varit lyckliga. Vi hade inte varit dom vi är idag. Vi hade skrattat, dansat och vi hade varit lyckliga. Vi hade ätit god mat och vi hade njutit av varandras sällskap. Du hade varit 30 år idag. Din åldersnoja hade varit outhärdlig. Men samtidigt hade du älskat det. 

Jag önskar att du hade fått allt det här. Jag önskar att jag kunde ge dig allt det här. Dig, mig och alla andra, att alla hade fått det här idag. Jag önskar oss alla det här. Vi borde ha fått det här. 

Just idag har jag än så länge legat i soffan och käkat pizza och ätit daimtårta. Man blir så himla produktiv efter en kväll på krogen. Men jävlar vad kul vi hade. Länge sen vi njöt så mycket av att gå ut haha. 

Men idag är man inte på topp, tror att jag tappade ca 98% av mina hjärnceller igår, mitt samtal med pizzasnubben tidigare: 

Melisa: Eh hej, är det här pizzerian här bredvid vid vägen? 
Han: Ja alltså, det beror väl på vart du bor? 

Melisa: Joo, precis.. Men du vet glanshammarsgatan, här precis vid vägen? 

Han: Jo det är den fristående kiosken vid vägen, ja. 

 

När jag kommer ner för att hämta pizzan så börja jag självklart skratta, han fattade att det var jag som ringde och frågan "bakis idag?" kom efter ca 3 sekunder; ah syns det så väl? Som tur är mår jag inte så dåligt, som jag är trött. Mår fysiskt jättebra. Och min mat jag skulle fixa och äta igår innan jag gick och la mig, var en halv muffins som jag tryckte i mig i sängen. Känns väldigt stabilt och väldigt harmoniskt. 

Jag har sovit assämst så antar att jobba ikväll kommer bli en utmaning. Men det får gå! 

 

Något jag dock funderar på är hur man botar svullna röda ögon? Är helt röd och svullen under ögonen, som utslag i princip.. Har kräm på, men det vill inte riktigt helt sammarbeta idag..